GRABBAR

Sverige lider av en epidemi som den inte vill kännas av. Dödsskjutningarna har blivit vardag och det enda som diskuteras är längre straff och visitationszoner.

En ung, rasifierad kille är den som löper störst risk att bli mördad av skjutvåldet. Oavsett om han är offer eller förövare så likställs han inför offentligheten.

Retorik som ”de får skylla sig själva” är inte ovanlig, som om någonting de gjort kan rättfärdiga att avrättas på öppen gata.

I det offentliga samtalet om dessa unga män är de ansiktslösa, i grupp, med bakljus i en tuff pose. Offentligheten har en bild av dessa grabbar, och grabbarna är, medvetet eller

omedvetet, med och bekräftar den. Grabbarna demoniseras till ansiktslösa varelser i ett krig som vi väljer att inte lägga oss i.

Men i arbetet med ungdomar i vår direkta närhet ser vi en helt annan sida av dessa grabbar som sällan visas. När de sitter och fnissar på frisörsalonger, när de hjälper syskonen

med läxan, när de bär tunga påsar åt en äldre släkting, när de skrattar, är stolta, är lyckliga.

Vi vill med denna utställning ge dessa grabbar en plats. Visa upp vilka de är, vad deras drömmar och farhågor är. Men lika viktigt är att de grabbar som besöker utställningen ska få se en bild av sig själva som de själva vet finns, men som aldrig visas upp i det offentliga.

Denna utställning vill skapa en plats för en alternativ berättelse.

Utställningen lyfter unga killar som ofta demoniseras i debatten om skjutvåld. Här får de visa vilka de är – med drömmar, skratt och liv bortom stereotyper.